Konsten att förstöra en ekonomi

1979 valdes en 56-årig lärare till premiärminister i det självständiga Zimbabwe. Trettio år senare hade landet förvandlats till en av världens trasigaste ekonomier. Inflationen? 79 miljarder procent per månad.

Hur skapar man hyperinflation? För Zimbabwes del började problemen på 1990-talet när landet drabbades av svår torka, krig och besparingskrav från utländska institutioner. Men fröet hade såtts långt tidigare. Ganska snart efter att Robert Mugabe utnämnts till landets första ledare stod det klart att han hade betänkliga maktanspråk. Omedelbart tog han hjälp av Nordkorea och företog sig att försöka bli av med sina politiska motståndare. “De lanserar en utrensningsoperation som pågår i flera år i södra Zimbabwe. Siffrorna är allt från 5 000 till 30 000 döda, men man vet inte exakt. Så väldigt tidigt står det klart att Mugabe är en väldigt hänsynslös figur”, säger Erik Esbjörnsson, som bland annat är Afrikakorrespondent för Dagens Nyheter.

I slutet av 1990-talet var landets ekonomi i gungning. Kort därefter påbörjas en landreform där stora jordbrukare kastas ut från sina ägor i hopp om att sprida Zimbabwes rikedomar över fler händer. Men de nya ägarna till jordbruken kan ingenting om jordbruk, varpå produktionen i landet faller handlöst. “Det här är jättestora jordbruk på höglandet kring Harare som bara lämnas vind för våg. Det är ingen som kommer in som har någon aning om hur man driver storgods. Hela jordbrukssektorn havererar plötsligt”, säger Erik Esbjörnsson.

Läs Erik Esbjörnssons reportage om Zimbabwe i Dagens Nyheter

Vid det laget var statens ekonomi i spillror. Men för att alltjämt kunna avlöna tjänstemän och militärer, tog man till ett trick som många länder tidigare hade prövat, men sällan med framgång: de tryckte pengar. Och det finns ett problem med det här. Sedan Bretton Woods och dylika valutasamarbeten skrotats härrör värdet på världens olika valutor endast från det förtroende som de åtnjuter. Om någon misstänker att centralbanken fifflar med penningmängden, så kan det förtroendet snabbt erodera. “Folk kommer ju försöka att så snabbt som möjligt bli av med pengar. Man vill i stället byta till sig varor som har ett mer säkert värde. Pengar blir som en het potatis”, säger John Hassler, professor i nationalekonomi.

Så människorna i Zimbabwe gjorde det som människor alltid har gjort när staten startar sedelpressarna. Man säljer sina pengar för varor eller annan utländsk valuta. Och ju värre inflationen blir, desto snabbare vill folk bli av med sina pengar. Det blir en dödsspiral. Inflationen i Zimbabwe når 200 procent år 2002, och runt 500 procent året efter. 2007 nådde inflationen 50 procent per månad, vilket ekonomerna definierar som hyperinflation. Sedan gick botten ur, och innan den zimbabwiska dollarn dödförklarades 2009 hade inflationen uppmätts till 79 miljarder procent per månad. (Låter det för sjukt? Läs mer här). “En dansk kompis som jobbade på ambassaden i Harare skickade ett kuvert till Sverige med 10 triljoner dollar. Det var löjeväckande. Man kan skratta åt det, men så får man komma ihåg att det är människor som får se alla sina besparingar gå upp i rök på… tillslut handlar det om timmar. Det var ju precis samma nivåer som under Weimar-republikens sista dagar”, säger Erik Esbjörnsson.

Tillslut beslutade man att helt skrota den gamla valutan och i stället använda den amerikanska dollarn. Med det började ekonomin återhämta sig, och den värsta krisen var över. Men hur gör man för att återinföra en valuta?

Även om det gick an för stunden att använda utländsk valuta, så är det ett arrangemang med flera nackdelar. En av dem var att det saknades dollar. “Om jag skulle köpa lite tomater på gatan i Harare så kostade de mindre än 1 dollar. Man fick mintpastiller och godis i växel. Betalade du något som kostade mindre än en dollar med en dollar”, så fick du smågrejer, säger Erik Esbjörnsson.

Åtta år efter krisens kulmen beslutade Zimbabwe att börja ge ut nya pengar. Landet fick 200 miljoner dollar i ett lån från utlandet, och kunde sedan utfärda sedlar – så kallade ”bond notes” – som sades representera värdet på amerikanska dollar. Och eftersom det fanns ett lån i botten antogs detta också kunna skapa förtroende för de nya pappersbitarna. “Det var fine. Man gick omkring med amerikanska dollar och bond notes och det var mer eller mindre samma kurs”, säger Erik Esbjörnsson. “Sen nästa år så dyker det upp  en femdollarsedel. Men det har inte kommunicerat något nytt lån från någon annan bank som skulle backa upp den nya sedeln. Då börjar folk misstänka att det nu är 2008 igen”.

Staten hade akut brist på pengar, och sedelpressarna gick på nytt.

Ett skäl till att Robert Mugabe tvingades bort från sin post, berättar Esbjörnsson, var att landets ekonomi återigen hade körts i botten. “Därför lanserade man den här 5-dollarbondnoten. Man tryckte pengar igen för att man inte kunde betala anställda”, säger Esbjörnsson.

Våren 2019 lanserade Zimbabwe en ny valuta, i sin tur knuten till bland annat dessa så kallade bond notes. Men befolkningens förtroende för arrangemanget viker, och när Erik Esbjörnsson besökte landet strax efter Mugabes död i september, hade inflationen på nytt nått en takt på 300 procent i månaden. Hyperinflation på nytt, med andra ord. “Det finns ju många andra länder i Afrika och det är ömsom vin ömsom vatten, men Zimbabwe är verkligen ett helt häpnadsväckande fall. Det värsta exemplet på hur man nedmonterar en ekonomi och genom detta nedmonterar hela det offentliga samhället”, säger han.