Så straffar du rätt

Ordet “straff” har en negativ klang, men ibland måste man faktiskt straffa personer som gör fel. “Med det sagt ska vi göra det så snällt som möjligt”, säger psykologen Oskar Henrikson.

I århundraden har människan ställts inför ett närmast omöjligt organisatoriskt problem: varför ska jag samarbeta, när jag som individ vinner på att vara självisk? Problemet kallas “tragedy of the commons”, eller “allmänningens tragedi”, och har flera klassiska exempel. Om en fiskare maximerar sin fångst till varje så får den mer fisk (bra), men om alla skulle göra det finns det en risk att fiskebeståndet kollapsar (dåligt). Problemet finns i alla organisationer. En driven anställd på ett företag kan vara beredd att gå över lik för en befordran, men kan på kuppen åsidosätta företagets större mål.

Problemet fascinerade nationalekonomen och statsvetaren Eleanor Ostrom, som började studera lösningar på 1950-talet och presenterade  åtta regler, eller “designprinciper”, som skulle lösa tragedin. En av principerna formulerade hon som “graderade sanktioner för ohjälpsamma beteenden”, eller kort och gott: straff.

“Det kan låta hårt, men om vi vill ha ett altruistiskt samhälle där vi har samhällen och organisationer där människor mår bra, så kan vi inte ha för många egoister, och då måste de straffas”, säger Oskar Henrikson, psykolog och VD för Psykologifabriken, som jobbar med organisationspsykologi. Han har studerat Ostroms principer och omsatt dem till att fungera på företag och organisationer. Han säger att straffen ska vara så snälla som möjligt, och att man måste se helhetsbilden innan man straffar.

“Det som ser ut att vara ett problem med en person är ofta ett problem med en situation. Man kan ofta tänka att en person alltid är på ett visst sätt, men när man tittar på det så är det ofta så att konflikter uppstår för att en person hade ett annat mål, eller att någons roll var otydlig, eller att någon inte fick vara delaktig i ett beslut, eller att uppföljningen varit dålig. Det är då vi hamnar i en konfliktsituation”, säger han.

Så vad är då ett rimligt straff? Oskar Henrikson säger att en rimlig modell är att börja väldigt snällt, och att sedan öka sanktionerna om det negativa beteendet återkommer.

“Ett snällt straff kan vara att säga ‘men du, det där var inte så snällt sagt’. Det är väl det snällaste straffet”, säger han. “Ett annat sätt att lyfta ett negativt beteende kan vara att säga ‘hörni, är det någon som märkt att det varit svårt att följa rutin X’, vilket leder till att personer kan säga att de gjorde fel. Rent tekniskt är det ett straff, för vi har uppmärksammat ett problematiskt beteende, men det är ju snällt”.

Oskar Henriksons bok om allmänningens tragedi finns här.