Så fälldes asfaltkartellen

När Sveriges största kartell avslöjades började allting med ett tips. Men för att lotsa målet i hamn krävdes mycket mer än så.

Anders Gerde kände direkt att det kunde bli något stort. De före detta NCC-anställda hade ringt in honom från semestern, och lagt korten på konkurrensverkets bord. Det fanns en asfaltkartell, den hade funnits i decennier, och alla de stora bolagen var inblandade. De träffades och delade upp marknaden mellan sig, såg till att ingen lade för låga bud i upphandlingarna, och hade konsekvent ett överpris på runt 20 procent, sa uppgiftslämnaren. Att försöka räkna på hur mycket skattepengar det kostat var i det närmaste omöjligt.

Ett jättescoop, såklart, men än fanns det mycket kvar att göra för Anders, som fick rollen som Konkurrensverkets projektledare. Ett stjärnvittne är en bra start, men att få igenom ett mål av den här storleken utan konkreta bevis är omöjligt. 24 Oktober 2001 gör Konkurrensverket gryningsräder mot asfaltbolag i hela landet. “Man hoppas hitta något hardcore. Mötesdokument, anteckningar, kalendrar. Man har sånt på pränt, även i en kartell, för att komma ihåg vad man kom överens om. Den var så stor att det var fullkomligt omöjligt att styra den utan att skriva ner saker”, säger han. 

Räden blev ett fiasko. Ingenting som senare användes i rätten hittades av Anders och hans kollegor. Anders Gerde började tvivla. Kanske hade inte uppgiftslämnarna på fötterna? “De sa sig ha ett antal dokument som kunde bevisa det här, men man vet aldrig. Vad gemene man anser vara bevis är inte allltid bevis i juridisk mening”, säger han.

Men uppgiftslämnarna skulle leverera. En av dem hade varit Sverigechef på NCC, och en centralfigur i kartellen. Han uppskattade själv att administrationen av kartellen upptagit 80 procent av sin arbetstid, och det fanns dokument från den tiden. Många var dock omöjliga att förstå utan en förklaring. Kryptiska rutnät med vägverkets koder fördelade på företag A, B, C och D. Utan uppgiftslämnarens historia var det inget som bar i domstol. Men historien, att NCC, Skanska, Peab och Vägverkets egna asfaltbolag hade träffats i en stuga och delat upp den statliga marknaden mellan sig, matchade med anteckningarna. Det fanns också andra dokument, ett fax som deklarerade i detalj vilket anbud Skanska ville att NCC skulle lägga i en upphandling. När man jämförde med NCCs bud så stämde det i detalj. 

“Vi tog in mannen vi trodde hade skrivit anbudet på förhör, och han förnekade allt. Sen bad vi honom göra ett handstilsprov, och visade upp dokumentet. Han blev likblek i ansiktet, såg ut att må väldigt dåligt. Det dröjde bara någon timme innan hans ombud ringde till oss, och de kom in för att erkänna medverkan, men bara i just den här upphandlingen”, säger Anders Gerde. 

Vittnesmålet och dokumenten utgjorde huvuddelen av de bevis i målet som gick upp tingsrätten 2007, och avslutades i marknadsdomstolen två år senare. Totalt dömdes asfaltbolagen till en halv miljard i böter, och snittpriserna på asfalt har sjunkit med 20 procent sedan dess. Det var med blandade känslor Anders Gerde såg på domen. Han var stolt över att ha drivit Sveriges största kartellmål i hamn, men menar att bötessummorna borde blivit större. “De tjänade mycket mer än så på kartellen varje år”, säger han.