En kommersiell katastrof i plast

Det fanns en tid när plast fortfarande var nytt och häftigt. Ungefär samtidigt fick ingenjören Jan Olsson och hans kollegor på Volvo en idé. De skulle bygga en cykel helt i plast. Den skulle vara lättare, kunna stå ute året runt och hålla i en evighet.

I slutet av 1970-talet ville Volvo bygga en bil i plast och aluminium. Det här var samtidigt som det så kallade Norgeavtalet fortfarande diskuterades. Ett avtal som gick ut på att Volvo skulle sälja delar av företaget till norska staten mot att Volvo fick borra efter olja i Norge. Men till VD PG Gyllenhammars förtret sa aktieägarna nej och avtalet gick i stöpet. Ingenjören Jan Olsson och hans kollegor, som hade varit med och tagit  fram prototypen till plastbilen, började fundera på vad de skulle göra härnäst. 

“Vi satt ju då på produktplaneringen på Volvo, vi visste tendenserna framåt och vi hade hela Volvo bakom oss. Vi hade en unik kunskap, en plastkunskap och en aluminiumkompetens, och plast var nytt då som konstruktionsmaterial. Så då tänkte vi, vi har den tekniska kompetensen, vi har möjligheter, vad gör vi av den kompetensen?”, berättar Jan Olsson.

Svaret blev en plastcykel. Efter att ha beviljats ett lån på 6 miljoner kronor av PK-banken sade de upp sig och satsade allt på plastcykeln som de bestämde sig för att kalla för Itera. Den skulle vara lättare än en vanlig cykel, gå snabbare att producera och klara av att stå utomhus året runt. Den marknadsfördes som en evighetsmaskin och fick stor uppmärksamhet i media. Men det fanns ett problem.

“Det var inte något som folk ville ha eller något som folk kunna övertygas om att de ville ha”, säger Tiina Männistö-Funk, teknikhistoriker på Chalmers i Göteborg. Hon menar att plastcykeln var ett teknik- och industridrivet projekt. Upphovsmännen hade glömt att ta reda på om det faktiskt fanns en efterfrågan hos konsumenterna på en cykel i plast. Det visade det sig att det inte fanns. De ursprungliga förväntningarna på att ha en årsproduktion på runt 100 000 cyklar grusades snabbt. Totalt producerades mellan 20 000 och 30 000 cyklar, och Jan Olsson vet inte hur många av dem som sedan såldes av cykelhandlarna. 

“Kommersiellt så var det ju en katastrof”, säger Jan Olsson.

Försäljningen satte igång i början av 1983, men bara två år senare stängdes produktionen i Vilhelmina ner.

“Projektet började leva sitt eget liv. De satte igång, fick en del pengar och ville såklart tro att det skulle fungera. Och i deras ögon framstod det nog inte alls som en särskilt korkad idé, och så ville de såklart inte tro att det kunde misslyckas”, säger Tiina Männistö-Funk.