Vem vill bli miljonär?

Ett kundägt livförsäkringsbolag sitter på 100 miljarder kronor mer än det behöver. Så vem ska få pengarna när kunderna dör?

En stor järnkista står i styrelserummet högst upp i det gamla huset på Munkbron, i Gamla Stan. Den tillhör Änke- och Pupillkassan, världens troligtvis äldsta livförsäkringsbolag. Det grundades av 12 herrar på 1740-talet.

“Det var som en ideell förening. De bestämde sig för att om någon av dem dog, så skulle deras anhöriga få försörjning. Då sparar man pengar i den här kistan”, säger Lena Schelin, vd för det livbolaget som 250 år gammalt är tillsynes starkare än någonsin. 

Idén om att tillsammans trygga varandras försörjning blev bärande i livförsäkringsindustrin. För kunderna innebar associationsformen två saker. Dels var de försäkrade, med allt vad försäkringar innebär. Men de var även delägare i bolaget, och hade därför rätt till en del av eventuella överskott som uppstod i verksamheten. Livförsäkringsbranschen konsoliderades under 1900-talet, men mot slutet av seklet började finansmarknaden intressera sig för industrins gigantiska tillgångar. Kunder i ömsesidiga livbolag övertalades att flytta sina försäkringar till andra vinstdrivande verksamheter, och ett par bolag stöptes om eller slukades av finansiella koncerner. Ett av alla bolagen som berördes av de nya vindarna var Gamla Liv, det ömsesidiga livbolaget i Trygg-Hansa-familjen.

I mitten av 1990-talet beslutade kunderna i Gamla Liv, på inrådan av Trygg-Hansas tjänstemän, att stänga sitt livbolag och inte längre ta in några nya kunder. I försäkringsbranschen kallades det för en “run off”. Den något makabra innebörden var att kunderna en efter en väntades gå bort, och att bolaget tids nog skulle upplösas. Det fanns dock en utmaning: vad skulle man göra med alla pengar?

“Det är ganska intressant, för man kan säga att det i ett ömsesidigt livbolag finns ett generationskontrakt. Varje befintlig generation kommer subventionera den tillkommande generationen, och de i sin tur lämnar över till nästa. Men stänger du bolaget så kommer den sista generationen bryta kontraktet, och plötsligt frigörs ganska signifikanta värden”, säger Mårten Ajne, aktuarie på Gamla Liv (eller som det heter, Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg-Liv).

När Gamla Liv stängdes i mitten av 90-talet fanns omkring en miljon kunder och 180 miljarder kronor i tillgångar. Tjugo år senare, 2018, har omkring hälften av de försäkrade gått bort. Men tack vare låga kostnader och en framgångsrik förvaltning finns det fortfarande lika mycket pengar kvar i bolaget. Och här finns också en kittlande omständighet. Av Gamla Livs tillgångar på 180 miljarder kronor, så uppgår löftet till försäkringstagarna till 80 miljarder. Det finns med andra ord 100 miljarder kronor över, tack vare en framgångsrik förvaltning. Men vem som formellt sett har rätt till överskottet finns det inget svar på. Det enda som är säkert är att de tillhör Gamla Livs kunder, som nu blir färre och färre för varje år.

“Det är min uppgift att föreslå hur de vinstmedlen ska fördelas bland försäkringstagarna, för det finns inget aktiebrev som bestämmer hur de ska fördelas, utan det beslutar styrelsen löpande”, säger Mårten Ajne.

I dagsläget dör drygt 4 000 försäkringstagare per år, och enligt Mårten Ajnes prognoser kommer det finnas ungefär 4 500 kvar i mitten av 2060-talet. Idén är att krona för krona och år för år dela ut överskottet till kunderna i form av en årlig återbäring. När administrationskostnaderna sedan blir för stora i förhållande till kvarvarande tillgångar, ska bolaget fusioneras med ett annat livbolag.

Men om kunderna nu äger bolaget och rår över dess framtid, varför ska man vänta på att alla dör? Varför inte dela på alla pengar idag?

“Vi har ju ansvar i form av en halv miljon försäkringsavtal som det är vårt uppdrag att fullfölja. Det är vanliga överenskommelser mellan människor och företag i samhället. Pacta sunt servanda! Det här är civilrättsliga avtal, de kan man inte gå in och bryta”, säger Ajne.