Mutter för mutter med Leif Roth: mannen som river Barsebäck

En del ägnar hela yrkeslivet åt att bygga upp saker. Andra, som Leif Roth, arbetar febrilt med att bit för bit montera ned någonting. Hur känns det?

”Med plutonium tvingar vi dansken på knä”, muttrade Ernst Hugo Järegård, som den ilskne överläkaren Stig Helmer i tv-serien Riket. Barsebäcks skorstenar skymtade på andra sidan sundet. Kärnkraftsverket stod klart 1975, samma år som Leif Roth började. “Första jobbet var att vara ute i anläggningen och ratta ventiler”, säger han.

Leif hade övergivit ungdomsdrömmen att driva en fiskeriverksamhet på Azorerna. I stället blev det en karriär inom den nya, svenska kärnkraftsindustrin. Han avancerade i organisationen, och tillslut satt han i kontrollrummet och körde reaktor två, med ansvar för ett eget skift. Två decennier in i karriären, när han knappt kunde avancera längre, kom beskedet från Sveriges riksdag: Barsebäck skulle stängas.

“Det beslutet, vi stretade emot så gott vi kunde naturligtvis, på alla sätt. För vi var ju övertygade om att det här är inte rätt beslut. Barsebäck behövs”, säger han.

Plötsligt blev Leif Roth ansvarig för att riva kraftverket han ägnat hela sin karriär åt att bygga upp. “Då var det dags att vända igen på den där kepsen och titta på något nytt. Riva kärnkraftsverk, det är det ju ingen som har gjort i Sverige förr, hur gör man det? Vi hade ju ingen aning, vi hade bara kört och moderniserat och byggt”, säger Leif Roth.

I dag är det tretton år sedan Barsebäcks reaktorer stängdes av. Leif och hans kollegor har med andra ord arbetat oförtrutet i tretton år, men kärnkraftverket, det står fortfarande kvar.  “Man kan inte bara köra in en slägga. Allt som är i reaktorbyggnaden och turbinbyggnaden, även om det är rent, så betraktas det som radioaktivt avfall. Och tar du allt där inne så är det rätt så mycket”, säger han.

Det visade sig att det inte är okomplicerat att riva ett kärnkraftsverk. Leif Roth berättar hur i princip hela byggnaden sågas i bitar. Det mest radioaktiva materialet placerades i tankar, som i sin tur göts in i cement innan det skeppades till slutförvaret i Forsmark. Men eftersom förvaret i Forsmark inte är färdigt, bygger man också en helt ny mellanlagring i Barsebäck. Först 2029 antas man börja kunna börja transportera bort det sista materialet, med målsättningen att lämna efter sig en helt vanlig, och helt tom, industritomt. Så länge kommer Leif Roth inte att jobba kvar, eftersom han förväntas gå i pension nästa år.

För Leif kom första halvan av karriären att handla om att bygga upp Barsebäck, och den andra halvan om att riva det. Vemodigt? “Jag tänker… driften, den hade ju sin period och sin charm. Nu är det ju någonting nytt. Nu tänker man mer på allt som ska rivas och plockas ner. Jag är inte så mycket för vemod”, säger han.