Det stora elnätsbråket: kalkylen som kostade 46 miljarder

Elnätspriserna har stigit oavbrutet i över fem år. Och allt beror på ett utdraget bråk om en obskyr finansiell formel.

Har du hört talas om förkortningen WACC? Hösten 2011 fattade Energimarknadsinspektionen beslut om hur mycket svenska elnätsbolag skulle ha rätt att ta betalt av sina kunder. Närmare hundra bolag överklagade, vilket blev början på tre och ett halvt års pennfäktande i domstol. Anledningen? Parterna var inte ense om vilken kalkylränta som skulle användas vid uträkning av elbolagens kostnader. Frågan hamnade i Förvaltningsrätten för avgörande, och sedan i Kammarrätten. Effekten skulle bli dramatiskt stigande elnätspriser under många år.

En olöst fråga i hundra år
När de första elnäten växte fram runt förra sekelskiftet var politikerna medvetna om problemet. El och elnät var inte som andra varor och tjänster. Att bygga produktions- och distributionsanläggningar kostade enormt mycket pengar, vilket skapade höga inträdesbarriärer i marknaden. El, bestämde man, bör därför levereras av monopolverksamheter, eftersom det helt enkelt är för dyrt och opraktiskt att bygga parallella nät. Men, det finns ju ett problem med monopol. “Typiskt sett är det ju så att monopolisten vet om att man är monopolist. Och då kan den ju passa på att utnyttja det genom att ta ut höga priser och inte producera så mycket som marknaden efterfrågar”, säger Arvid Fredenberg, ekonom på Konkurrensverket.

Dessutom var el något som människor sannolikt ville betala för även om priset blev högre, vilket gav elbolagen ännu större inflytande över prissättningen. Skulle privata bolag tillåtas monopolisera distributionsverksamheten, så var man därför tvungen att på något sätt reglera priserna. Frågan var bara hur.

När elmarknaden utreddes av riksdagen i början av 1900-talet slog man fast att det fanns åtminstone två sätt att reglera elnätsmonopolen: antingen kunde staten helt enkelt bestämma priset, vilket man ansåg vara en dålig idé. Eller så kunde staten avgöra vilken avkastning som det var rimligt att elnätsföretagen fick på sina investeringar. I slutändan valde man inte något av alternativen, och fram till mitten av 1900-talet var marknaden mer eller mindre oreglerad. För att skydda konsumenterna inrättades en statlig nämnd runt andra världskriget, men statens ingrepp i marknaden var ganska få och begränsade under hela seklet. Det var först när elmarknaden avreglerades på 1990-talet som man bestämde sig för att ta fram en ordentlig reglering.

Hur reglerar man ett elnätsföretag?
Ett par år in på 2000-talet, efter ett första misslyckat försök, beslutade man att elnätsföretagens intäkter skulle godkännas på förhand med så kallade “intäktsramar”. “Det vi gjorde var att fatta beslut för varje nätbolag i Sverige, vilket är cirka 180 stycken, hur många miljoner de skulle få i avgiftsutrymme”, säger Tony Rosten, som ansvarar för elnätsreglering på Energimarknadsinspektionen.

För att göra det dammade myndigheten av idén från 1900-talets början. Principen går ut på att elnätsföretagen ska få täcka sina egna kostnader, men att avkastningen i verksamheten ges ett procentuellt tak. Avkastningen, i sin tur, skulle bestämmas med hjälp av WACC, en formel som används över hela världen. Problemet var att det inte fanns något objektivt sätt att fastställa alla de variabler som i sin tur används i beräkningarna. “Den här WACC:en räknas fram med ett stort antal olika parametrar som man ska försöka bestämma. Det ger ett stort utrymme till tolkning. Det är en subjektiv bedömning. Beroende på vilken uppfattning man har, vilka källor man använder och vilket urval man gör, så får man olika värden på de ingående parametrarna, och när man sen räknar ihop dem så får man olika resultat”, säger Carl Grefberg, oberoende finansanalytiker.

Hösten 2011 hade Energimarknadsinspektionen gjort alla beräkningar och fastställde elnätsföretagens intäktsrammar för åren 2012 till och med 2015. Totalt handlade det om 150 miljarder kronor, vilket baserades på en WACC-ränta på 5,2 procent. Inom kort överklagade nästan hundra elnätsföretag, och med det förpassades frågan till domstolsväsendet. Partnerna mobiliserade horder av advokater, revisorer, akademiker och finansexperter. Striden pågick i tre och ett halvt år, och handlade i stor utsträckning om en enda fråga: var 5,2 procent rätt ränta? Till skillnad från Energimyndigheten hade elnätsföretagen gemensamt kommit fram till att en lämplig WACC-ränta var 6,5 procent. När sista förhandlingen var över gick Kammarrätten på bolagens linje. Skillnaden, 1,3 procentenheter, kostade svenska konsumenter och företag 46 miljarder kronor när intäktsramen i ett slag höjdes till 196 miljarder för en fyraårsperiod.

Tony Rosten på Energimarknadsinspektionen menar i efterhand att bolagen medvetet sköt in sig på svagheter i modellen i syfte att höja sina egna intäkter. Men elnätsföretagen har drivit ett helt annat narrativ. Sedan elnäten växte fram under 1900-talet har konsekvent varit stora skillnader i leveranssäkerhet, främst mellan stad och landsbygd. Detta har krävt stora återinvesteringar i de lokala näten, vilket enligt bolagen kräver en högre avkastning än vad myndigheterna anser är rimligt. “Vi står inför stora investeringar. Dels för att man har ett annat krav på elnätets kvalitet. Men till det kommer att vi ska gå in i en helt ny energisituation utan koldioxid, och det kommer innebära att vi måste ta in mer solkraft och vindkraft”, säger Bo Olsson på Vattenfall.  Detta, menar han, bidrar till att investeringsbehoven idag är större än på mycket länge.

Ämnesområden: