Inifrån 1990-talets bostadskrasch

Svenska hushåll är vana vid att bostadspriserna stiger, men hur känns det egentligen när det inte längre stiger, utan faller? 

Kapitalet är en podd med reportage om ekonomi och finans. Ett nytt avsnitt publiceras varje måndag.

Det har gått 25 år sedan den svenska bostadsmarknaden kapsejsade. Sedan dess har priserna stigit mångfalt, och just bostadsmarknaden är ett populärt samtalsämne, åtminstone i storstäderna. Det är dock diskussioner som tidvis ger sken av att priset på bostäder bara kan gå åt ett håll (uppåt), men historien förtäljer att så inte är fallet. Anders Roxström är en av många svenskar som vet, eftersom han hamnade mitt i hetluften när Sveriges ekonomi gick på grund.

”Vi hade en etta i stan och började leta smålägenheter i närförort, i Årsta och Älvsjö. Klassiska två- och en halvor”, säger Andreas Roxström. ”Sen gick tiden. Börsen gick upp, och priserna [på bostäder] föll ännu mer. Då blev det treor, sen tvåor i innerstan, och sedan treor i innerstaden. Helt plötsligt, våren 1993, så upptäckte vi att vi hade pengar att köpa ett hus”.

Budgivningarna, om några sådana förekom, påbörjades inte sällan under det pris som säljaren hade begärt. Så var fallet när Andreas Roxström köpte sitt hus i Enskede, dock utan konkurrerande budgivare. Säljaren, å andra sidan, lämnade bordet med en blancoskuld till banken.

I slutändan hade priserna på småhus fallit med 20 procent i landet överlag, dock utan hänsyn tagen till inflation. På många håll i landet, och däribland i delar av Stockholm, handlade det om en halvering.

Erik Olsson, grundare av mäklarbyrån med samma namn, minns hur han stod på visningar där ingen kom, eller i mer extrema fall kontraktsskrivningar där säljaren fällde tårar.

Att priserna föll så brant mellan 1991 och 1993 innebar dock inte att själva köpbesluten blev enklare, något som det ofta antas i efterhand. Problemet med marknader är det helt enkelt inte går att säga med visshet vad som är rätt pris, en psykologi som drabbade bostadsköpare även när priserna hade fallit handlöst. Dessutom uppgick bostadsräntan till över 10 procent, vilket gjorde det dyrt att låna pengar.

”Man kan säga att på Kungsholmen i Stockholm kostade lägenheter 10 000 kronor per kvadrat, och när jag berättar det för våra mäklare så frågar de varför jag inte köpte 27 stycken”, säger Erik Olsson. ”Men då brukar jag säga att det var precis lika jobbigt att köpa då som det upplevs att köpa samma bostad idag för 100 000 per kvadrat”

 

Ämnesområden: